Rate 4/5
Lagom till Witchcrafts andra skiva känns det som nyhetens behag har lagt sig en smula. Det som var så fantastiskt och självklart på första skivan känns nu lite stillastående och svårare att ta till sig.
I och för sig är det väl lite fel att önska att ett band som så principfast rotat sig i den lite torra, men tunga hårdrocken från det tidiga 70-talet ska utvecklas naturligt (det vill säga hamnat runt 1974-75 på denna skiva).
Witchcraft har fortfarande en enorm fingertoppskänsla för genren de hamnat i och jag fattar inte hur de egentligen lyckas, för det är inte bara inspelningssoundet som får det att låta 70-tal, det är ackorden och tonerna som på något magiskt sätt gör det. Fingertoppskänsla var ordet.
Jag saknar en låt på svenska denna gång, som förra albumets ”Schyssta lögner” som bröt av skivan på ett genialt sätt så att det var lättare att hitta låtarna på skivan. Nu är det instrumentala ”Merlin’s daughter” som får ta den rollen och det funkar inte lite bra. Jag har svårt att hålla isär låtarna, trots att de är väldigt bra när man hör dem.
Men det är klart att det finns höjdpunkter. Inledande ”Chylde of fire” sätter standarden och ”Queen of bees” är med Witchcraft mått mätt blytung. Gömda Pentagram-covern borde ha fått en centralare plats och inte skämmas som ett bonusspår.
Witchcraft måste möjligtvis slipa lite mer på låtskrivandet så att de inte stagnerar helt. Det vore till exempel kul att höra dem i ett lite längre, mer progressivt verk. Det skulle vara en sorts utveckling.
ANDERS JAKOBSON
(2005-07-06)
|
